Vad är det med mig? Varför ryser jag fortfarande när jag ska nämna ditt namn och varför reagerar hela jag som jag gör när vi ska vara vänliga mot varandra och säga hej? Att en artighetsgest kan vara så knäpp. Det har gått tid och jag kan svära på att du inte sitter och tänker på mig som jag gör. Det är som att jag saknar någon jag aldrig haft. Kanske är allting redan sagt och gjort? Jag vet inte. Det kanske är bäst.